Snart är sagan slut

I morgon åker jag till min allra sista destination på den här resan, ett hus nära Lammhult, cirka 9 mil från där jag är nu. På fredag kommer mina syskon och ett par vänner för att spendera helgen där innan hemfärd i bil till Stockholm. Jag ser oerhört mycket fram emot att träffa dem. Morgondagens cykling blir kort, bara knappt 5 mil. Anne-Sofie ska åt samma håll till en affär och ger mig skjuts halva vägen till huset vilket faktiskt inte alls känns som ett problem. Prestigen och kämpaglöden stannade i Ystad.

Jag både fasar och längtar efter att komma tillbaka till Stockholm och vardagen. Den här resan har varit en av de bästa sakerna jag någonsin har gjort och jag är lite rädd för att glömma allt jag varit med om när jag kommer hem. Jag har varit glad, ledsen, rädd, tacksam, lycklig, orolig, stressad, trygg, ensam och älskad och jag har skrattat hejdlöst, gråtit och behövt stå ut med att vara rejält uttråkad. Jag har verkligen njutit av alla de här sakerna som har känts så starkt och jag tror att jag kommer komma tillbaka till apatin och det förutsägbara i Stockholm ganska fort. Samtidigt saknar jag mitt kvarter, alla vänner, gatlyktor, kvällsöppna butiker, min familj, obegränsat varmvatten, min sköna säng, bra internetuppkoppling, att laga min egen mat och framförallt att ha tillgång till kaffe nästan hela tiden (ledsen familj och vänner, kaffet vinner över er).

Redan efter någon dag på den här resan började jag tänka på saker jag skulle ha gjort annorlunda om jag visste bättre från början. Det blev fler och fler saker under dagarna; som att ha med sig ett tält, att planera kortare dagsetapper, inte cykla utan köra moppe, att planera in längre stopp på de ställen där jag har vänner, såna saker. I Sundsvall myntades "version 2.0" som namn på den hypotetiska nästa resan där saker skulle vara bättre, smidigare, roligare och smartare. Version 2.0 tycks nu inte lika hypotetisk som den gjorde då. Jag vill verkligen, verkligen göra något liknande igen. Jag vet inte om det blir på cykel, moped, inlines eller motorcykel. Jag vet inte om det blir genom Sverige eller Europa och om jag gör det ensam eller med sällskap. Jag hoppas bara att jag inte glömmer hur fantastiskt det här har varit för då blir det nog aldrig av. Påminn mig gärna om ett halvår. Be mig läsa bloggen igen. Ni som träffat mig längs vägen, hör av er och säg åt mig att börja planera nästa resa så att jag får träffa er igen.

Virserum (typ) fortfarande

Båtåkning, blåbärspajsbakning, bilåkning, trädkojabyggning, knästärkningsträning, radiolyssning, bokläsning, eftermiddagssovning, bärplockning, tältlekning, golflektion, klädtvättning. Glad och trött.

Bärplockning

Fem personer plockar bären och en sitter i bilen och jobbar. Jag nämner inte vem som gör det sistnämnda, men hon gör ett jävligt bra jobb. Bärplockarna skulle kunna jobba fortare däremot, de verkar inte ha någon struktur i sitt arbete och pratar hela tiden. Man kan till och med höra dem skratta då och då. Barn, sluta ha roligt och rappa på! Jag vill ha blåbärspaj när jag jobbat klart!

Växjö - Virserum (typ)

Södra Lyckes B&B förtjänar faktiskt extra uppmärksamhet. Det är en liten villa i Växjö där ägarinnan Kerstin bor på nedre våningen och tre rum finns för gäster på övervåningen. Huset är omgärdat av en lummig trädgård och det känns mer som ett hus på landet än i en stad med 70 000 invånare (jag har blivit fixerad vid städers invånarantal under den här resan). Det intrycket förstärks av att det går runt höns i trädgården. Jag fick en liten lektion i hönskunskap i morse innan jag åkte därifrån. Bland annat fick jag lära mig hur man lurar höns att ruva genom att lägga fram plastägg runt det riktiga, och jag fick se hur en höna ser ut som ligger och ruvar. Den är helt platt, som en komocka. Väldigt konstigt. Förutom trevligt samtal med värdinnan fick jag lite färdkost med mig efter att ha kommenterat det goda brödet på frukostbordet (framdukat bara för mig, vid en tid jag fick bestämma helt själv). Grymt trevligt, hela grejen.

Sträckan hit då. Bra väglag, dålig kupering. Inget regn och sidvind med inslag av medvind. I stort sätt bra, vilket gjorde att jag kom fram ett par timmar för tidigt till mitt andra slutmål (jag har ju tre liksom. Ystad = jag klarade cyklingen. Anne-Sofie = vila hos vänner. Bloms = cyklingens avslut och häng med syskon och bästaste kompisarna). Nästan framme blev jag mött av välkomstkommittén Alicia, 9 år, och Lars, vuxen, som ledde mig fram till stugan vid sjön. Här har jag fått duscha, koka vinbärsgelé och lyssna på sånguppträdande. Precis vad jag hade hoppats på!

(Kanske) sista lunchen längs vägkanten

Kristianstad - Växjö

Satte, jag åkte tåg idag. Det var superduperhärligt. Nu är jag på ett B&B i Växjö och det är också superduperhärligt. Känns det inte som att jag har blivit mer och mer lat och bortskämd under den här resans gång? Jag tycker mig minnas att den första veckan bestod av tältsovningar och middagar bestående av bröd med salt. Nu har jag börjat betala för boende och äter bröd med fruktyogurt till middag istället. What up with that liksom? Sara, du är fattig för bövelen!

Så jäla värt

83:- för att slippa 6 mil i regnet mellan Älmhult och Växjö. Heja Östersundståg!

Lönsboda

Jag stannade precis för en kopp kaffe men i den här lilla kiosken visade sig att det fanns två matmenyer varav en fångade min uppmärksamhet. En meny innehöll saker som korv, hamburgare och pommes, och en mer intressant med vårrullar, curry och thaibasilika. Kaffe blev således lunch. Jag älskar invandring!

Ystad - Kristianstad

Resan är ju inte slut bara för att jag kommit i mål. Nu ska jag upp till Anne-Sofie och hennes familj som är på deras landställe i norra Småland. Där har jag planer på att ligga still ganska mycket, och ibland sitta ner. Idag tog jag mig upp till Kristianstad och det var nog den lättaste sträckan på hela den här resan. Först fick jag sällskap ut ur stan av Philip och Kalle, så den första milen blev bara trevlig. Just det, jag ramlade då också! Eller, inte jag direkt, men cykeln ramlade medan jag satt på den. Tyvärr finns det inte på bild. I alla fall, resten av sträckan kändes som en enda jättelång nerförsbacke. Stark medvind och molnig himmel i drygt 7 mil. Fantastiskt. I morgon blir det regn och svag sidovind och den längsta sträckan hittills. Tretton mil mellan Kristianstad och Växjö. Jag ser inte fram emot det alls.

Härligt härligt men farligt farligt

Mest otippade thai-kiosken hittills ligger längs väg 118, 7 km från Århus. Jag skulle inte fattat vad det var om jag inte sett skylten "Thai-mat 200m" bredvid några träd för en minut sen. Maten smakade helt okej men kanske lite... fel liksom. Den tanken hade jag senast på Koh Tao efter en måltid på den kackerlacksvänliga restaurangen nere vid stora vägen. Efter den spenderade jag ett dygn på toalettgolvet, kräkandes en gång i kvarten. Vi får se om jag bajsar på mig innan Kristianstad.

Lund - Ystad

Så nu har jag alltså nått mitt mål: Ystad. Det känns ganska stort faktiskt. Lite av ett antiklimax är det ju att jag måste cykla vidare redan i morgon men resten av resan är mer en transportsträcka och räknas alltså inte lika mycket. Jag hoppas det gör att det känns mindre stressigt. Den känslan har jag aldrig riktigt lyckats komma ifrån; stressen över att komma fram snabbt, att inte komma försent till nattens värd, att inte ha marginaler nog att lösa problem som kan uppstå, att inte ge upp. Hela tiden en slags oro över att inte klara det, trots att jag ju förstått för länge sen att jag skulle klara det. Jag känner igen det från massa andra situationer i vardagen, en konstant liten oro för att något kommer gå fel och att jag inte ska klara saker. Trots att det alltid, alltid, löser sig i slutändan ändå. Ofta för att den där saken som man var rädd för inte var så farlig och egentligen inte var något att vara rädd för alls, och ofta för att jag faktiskt klarar vad det nu är jag ska klara. Den där oron måste jag försöka lära mig att hantera på ett mer konstruktivt sätt tror jag. Det blev lite zen av det här till slut alltså.

Ystad förresten: fin stad, fantastiska vänner, god middag, skön säng. Och det bästa av allt: att sitta och blunda i solen bak på Wrestlarns moppe medan han körde genom Ystad.

MÅÅÅÅÅL!

Framme hos Philip i Ystad!

Laholm - Lund

Så jävla jobbigt att cykla idag. Försökte komma på något sätt att lifta eller kasta cykeln i havet eller åka tåg resten av vägen utan att tappa ansiktet. Lyckades inte vilket jag nu - när jag kommit fram - är väldigt glad för. Kvällens värd heter Staffan. Han är min gamla kollegas kompis lillebror och han är alldeles toppen. Vi har druckit kaffe, handtvättat mina kläder och pratat om datorer och nu vill jag prata mer med honom så jag uppdaterar mer någon annan dag. Ha!

Hallandsåsen

Plötsligt är jag tillbaka i Norrland.

Hej Skåne!

Prokrastinering

Idag ska jag cykla i 8 timmar, upp och ner för Hallandsåsen och enligt väderlägsrapporten i regn och motvind. Minst två gånger kommer jag behöva stanna och jobba och kanske äta. I blöta kläder kommer jag sitta på något café, svettluktande, huttrande och stressad för att sedan påbörja cyklingen igen för att komma fram till nattens sovplats. Jag vaknade för tre och en halv timme sedan men har inte lyckats ta mig ut från hotellet än.

Kompisabstinens

Glömde uppdatera om detta. Jag hade ju tänkt ta en tur förbi Smygehuk på vägen mot Ystad, för att ha en gång ha varit allra längst söderut nu när jag ändå skulle så vara så nära. Nu har jag fått veta att tre kompisar hänger i Ystad och jag ser löjligt mycket fram emot att träffa dem. Kortaste vägen mellan Lund och Ystad är det som gäller alltså. FUCK SMYGEHUK!

Varberg - Laholm

Laholm är Sveriges trevligaste stad. Det måste den vara. Jag kom hit ikväll efter en ganska lång, regnig cykling och klev in på Stadshotellet som ägs av min gamla kursare Josefins pappa - Gunnar. Hotellet är riktigt coolt. Rummen är renoverade så att de ser ut som olika tidsepoker, från att hotellet öppnade för mer än 100 år sedan och fram till idag. Jag har bara sett rummen på bild, men även de allmänna utrymmena är inredda i olika stil. Jag sitter i en soffgrupp och dricker kaffe just nu och känner mig som om jag levde på 40-talet. Om det inte vore för laptopen jag har i knät dårå. Det är väldigt hemtrevlig och väldigt, väldigt snyggt.

Jag hade i alla fall fått det fantastiska erbjudandet att bo här gratis om det fanns något ledigt rum. Det visade sig att de hade fått full beläggning, men Gunnar hade då ställt i ordning mitt sovrum i en "skrubb". Den ligger bakom matsalen och är en stor sal med vackra tapeter, trägolv och jättefönster ut mot torget. Jag har fått en egen nyckel till personalutrymmen så att jag kan komma och gå som jag vill. I morgon bitti ska jag äta en rejäl frukost här på hotellet enligt Gunnars instruktion, en frukost som jag absolut inte får betala för.

Efter att ha duschat och bytt om till normala kläder gick jag ut för att hitta något att äta. Thairestaurangen på torget utanför stängde vid nio men jag chansade och gick in 20:55. Det var inga problem tyckte de. Jag var ju där innan 21. Servitören var ovanligt trevlig, omtänksam och allmänt bra och maten var ovanligt god, billig och allmänt bra.

Laholm alltså. Trevligt som få.

Homage till människor som släpper in mig i sina hem

Hannes alltså, vilken snubbe. Han är som tidigare nämnt gammal vän till Anna som jag lärde känna i Thailand. Hannes släppte in mig i sitt hem över natten, gav mig kaffe, en oerhört skön soffa och ett par extranycklar. Han har underhållit mig och varit trevlig på alla vis. Jag har fått veta att jag får stanna här hur länge jag vill. Det kommer bli väldigt svårt att lämna den här lägenheten om ett par timmar för att ge mig iväg i regnet mot Laholm.

I morse när jag vaknade hade jag fått ett mail från en okänd person, Jakob, om boende i Lund. Han är tydligen på något sätt bekant med min före detta kollega Jonna. Utan att få något i utbyte erbjuder han vad jag tror är ett tomt studentrum som jag kan sova i under en natt. Vi ska klara ut detaljerna, men oavsett hur det blir är det en fantastisk sak, bara att erbjuda detta.

Alla som låtit mig bo hos dem, oavsett om det varit nära vänner, kursare, bekantas bekanta eller släktingar förtjänar egentligen så mycker mer än ett tack. Jag har blivit positivt överraskad av hur många som hjälper till utan att få något tillbaka. Den här resan har blivit så mycket roligare för mig av att träffa så många roliga, intressanta och generösa människor längs vägen. Jag hoppas att jag varit till minsta möjliga besvär och inte fått er att ångra vad ni gjort. Ni är grymma.

Göteborg - Varberg

Vägarna blir bättre och bättre ju längre söderut jag kommer verkar det som. Vädret blir det motsatta. Hård motvind hela vägen och regn på slutet. Nu är jag framme hos Hannes i Varberg i alla fall. Han har världens skönaste soffa och han är dessutom väldigt trevlig. Jag är för trött för att skriva mer. Hej hopp!

Hej Varbergs kommun!

Hej apati

Jag är kvar i Göteborg. Dagen började bra med att jag vaknade i tid och började plöja igenom jobbmailen, som planerat om något mer tidsödande. Sen fortsatte den mindre bra med att jag på något sätt inte hann plocka ihop och städa efter mig här innan jag skulle gå ner till cykelbutiken. Väl där, en bra stund senare än planerat, var jag tvungen att vänta en stund på någon som kunde kolla i verkstaden efter en ny bult, för verkstaden var egentligen inte öppen på söndagar. När verkstaden var genomsökt hittade det något som antagligen funkade. Jag förklarade att cykeln måste vara cykelbar i ganska många mil till och att jag därför inte var helt nöjd med ett "antagligen". Cykelsnubben föreslog då att jag skulle byta ut min förhistoriska sadel till något mer modernt, vilket jag efter viss tvekan gick med på. Detta gjordes, jag cyklade upp till lägenheten igen för att packa ihop, städa upp och ge mig iväg, kollade klockan och insåg att jag troligtvis inte skulle hinna till Varberg innan kvällen. Nattens värd, Hannes, har hittills varit snäll och bra på alla vis och hade inga problem med att husera mig i morgon natt istället. Nu sitter jag här i fasters lägenhet och känner mig ganska dålig för att jag inte var snabbare i morse. Det är som att jag har fallit ur rutinen med cyklandet lite grann, och fallit in i mitt gamla vanliga sega sätt att inte riktigt kunna ta mig för saker. Damn you ledighet!

Göteborg på obestämd tid

Andra vilodagen börjar lida mot sitt slut. Jag glömde nämna att jag har tagit ledigt från jobbet också i tre dagar så jag har verkligen vilat nu.

I onsdags, efter att jag gjorde illa vadmuskeln kunde jag inte sträcka ut benet ordentligt så jag sänkte cykelsadeln tillfälligt. Nu skulle jag höja den igen inför i morgon och då gick bulten som håller fast sadeln av. Jag tror att det beror på att jag är överjordiskt stark men jag är inte säker. I vilket fall så har jag nu ingen sadel på min cykel och det känns som ett problem. Med min vanliga tur ligger det en cykelbutik/verkstad precis runt hörnet men jag är osäker på om verkstaden har öppet på söndagar. Butiken öppnar vid 11 i morgon så jag får vänta tills dess med att veta. Jag har försökt hitta andra cykelställen i Göteborg men just verkstäderna har inte öppet på söndagar. Ett annat alternativ är att jag hittar ett ställe att köpa en bult och en mutter på bara men jag vet faktiskt inte om jag förstår hur sadeln ska monteras. Bästa tänkbara scenario i morgon alltså: Cykelverkstaden runt hörnet har öppet och kan hjälpa mig på en gång. Värsta tänkbara scenario: Jag får vänta tills på måndag med att kontakta en cykelverkstad och de har inte tid att hjälpa mig samma dag.

Fortsättning följer.

Göteborg

Nu har jag inne på den andra lediga lediga dagen i sträck här i Göteborg. Känner mig helt utvilad och ser faktiskt fram emot att fortsätta i morgon. Då ska jag cykla till Varberg där jag får sova hos en snubbe som heter Hannes och som är kompis med Anna. Hon och jag lärde känna varandra i Thailand 2007 när vi gjorde vår Dive Master-kurs ihop på Koh Tao och efteråt har vi haft sporadisk kontakt på Facebook. Igår kväll träffades vi och drack öl, pratade minnen och uppdaterade varandra kring vad vi har gjort de senaste fem åren. Väldig, väldigt trevligt. Jag har tyvärr vant mig vid att gå och lägga mig vid tolvtiden under den här resan, så när klockan började närma sig ett och gäsparna blev fler och fler bröt jag upp och tog spårvagnen (exotiskt!) hem för att sova.

Efter läkarbesöket (en muskelsträckning och en urinvägsinfektion, inget värre) på morgonen igår passade jag på att tvätta/lufta all packning jag har med mig. Kläder och sovsäck är nu rena och fina och tältet är torrt. På kvällen åt jag middag med pappa och farbror Kalle innan jag mötte upp med Anna. Idag har pappa åkt tåg upp till Vänersborg för att lämna cykeln han hade hyrt där, och nu är han på väg därifrån hem till Stockholm. Hans äventyr är slut för den här gången. Heja pappa!

Ekar på Ekrar: Lilla Edet - Göteborg

Min pappa har nu cyklat drygt 10 mil på två dagar. Han är 72 år, har astma och han har haft kol i minst 10 år. Nu sitter vi i en av fastrarnas lägenheter i Göteborg nyss hemkomna från middag på den lokala pizzerian. Pappa sa precis att han är så lycklig över att ha klarat av cyklingen att han skulle ta en öl till och sätta sig på balkongen med boken om HQ-bankens fall (vi har lite olika uppfattning om hur man firar saker, han och jag). Jag är mäkta imponerad av hans prestation och kanske framförallt hans envishet. Han såg nästan döende ut i vissa uppförsbackar men efter några minuters vila på toppen satte han sig på cykeln igen och trampade vidare. Han nämnde tidigare ikväll att det nog var sista gången han gjorde någon sådan här fysiskt ansträngande sak men jag vill se till så att han har fel. Senare i sommar är vi några som ska simma mellan Smedsuddsbadet och Långholmens strand och jag vill att han ska simma med oss. Det är en lite kortare sträcka men jag tror att den är lagom ansträngande för att han ska vilja dra fram en bok om finansvärldens nutidshistoria efteråt. Jag vill för övrigt att alla ska simma med oss! Jag ska skapa ett Facebookevent snart och ni måste joina. Allihopa.

En annan person värd att nämnas idag är min farbror Kalle. Han cyklar varenda dag, i flera timmar. Om pappas största intresse är att läsa om historiska händelser så är hans lillebrors att cykla. Kalle kom och mötte oss i Kungälv drygt 2 mil utanför Göteborg för att lotsa oss rätt väg in till stan. Kalle cyklar ibland till Alingsås när han är uttråkad. Där äter han lunch och sen cyklar han hem igen. Det är 5 mil mellan Alingsås och Göteborg.

Jag då? Jag har ont i vaden, kanske urinvägsinfektion och ska gå till läkaren i morgon.

Nu kommer lite random bilder som jag inte orkat posta tidigare!

Två av Cykelklubben Ekar på Ekrars medlemmar: Farbror Kalle och pappa Freddie.

Bröderna Ekman visar vägen

Min första - och hittills enda - punka! Fem minuter efter att kortet togs blev jag upphämtad av Henrik med pappa och körd till Transtrand.

Utsikt från toppstugan i Kläppen. Jag önskar att jag kunde ta bättre bilder, de här gör verkligen inte vyerna rättvisa.

Från Kläppen

Utsikt från Kläppen

Efter regn kommer sol kommer ... rök tydligen. Skumt.

Det här var den första skylten som pekade mot Göteborg på min resa. Jag blev så himla glad när jag såg den. Det är den första staden under min rutt som jag har besökt tidigare, så det kändes på något som att jag började närma mig hemma.

Dalslands största turistattraktion; Håverud. Ser ni vad båten åker på? Det är en bro! Det är en båtbro! Hur coolt som helst!

Ekar på Ekrar: Vänersborg - Lilla Edet

Vägen var trevlig, kort och bra. Pappas trampande var imponerande och jag tyckte det var väldans mycket trevligare att cykla med sällskap. Vi kom fram klockan ett redan och har nu spenderat dagen i Lilla Edet. Först lunch på hotellet och sen mot centrum för att hitta en sax åt pappa (han glömde den, cykelkartorna och sin jacka hemma - han brås på mig). Efter att ha pratat med receptionisten på hotellet, några boende i området, och personalen på ICA var det tydligt att alla pratar extreeemt långsamt här i samhället. Jag märkte att både pappa och jag började föreslå svar åt folk eller fylla ut tystnaden med följdfrågor när de tog för lång tid på sig med att svara.

Pappa - Finns det någonstans annanstans man kan köpa en sax här?
ICA-personal - ... Tja ... (tystnad)
Pappa - Alltså någon annan affär?
ICA-personal - ... Kanske ... (paus) ... jag vet inte ... Elkedjan kanske.
Pappa - Hur hittar man dit?
ICA-personal - (tystnad)
Pappa - ... Är det nära?
ICA-personal - ... Det är ... ditåt (pekar med armen) ... åt det hållet.
Jag - Är det ut på gatan med affärerna?
ICA-personal - (tystnad)
Pappa - Är det förbi Systembolaget?
ICA-personal - ...Tja ... ja. Det är förbi en täpp och sen ser man den.
Pappa - Är det långt dit?
ICA-personal - Tja ...
Pappa - Fem minuter?
ICA-personal - ... Kanske tio.

Det är lite som en skräckfilm. Det ser ut som Sverige och folk pratar svenska, men samtalen förs i slowmotion så något är fundamentalt fel liksom. Det blev ännu läskigare när jag upptäckte att de inte säljer några böcker i hotellets receptions-affärs-bensinmacks-kiosk. Receptionisten såg helt förvirrad ut när jag frågade, som om hon inte förstod vad jag skulle med en bok till. De hade en hel hylla full med porrtidningar dock.

Tisselskog - Vänersborg

Sjukt bra väg. Den var platt och kort och den hade sällskap av mulet väder. Tyvärr umgicks den även med motvind men den var fantastisk ändå. Efter ett känslosamt och tårfyllt farväl lämnade jag den för att svänga av in mot Vänersborg där pappa väntade med kaffe, ett hotellrum och cykelkartor. I två dagar ska vi nämligen cykla ihop, min drygt 70-åriga pappa och jag, och pappa gillar kartor. Vi har nu kollat alla analoga kartor vi har, jämfört med Google maps, gjort ett par ändringar, dubbelkollat med kartorna, street viewat vägen, ändrat tillbaka och till slut bestämt oss för den rekommenderade cykelvägen på cykelkartan. Morgondagens rutt blir väldigt kort, bara 3,5 mil. Vi ska till Lilla Edet för att därifrån cykla in till släkten i Göteborg dagen efter. Får jag räkna med pappas sträckor i min resväg förresten? Jag bär ändå på hälften av hans DNA liksom.

Hej pappa!

Hej Vänersborgs kommun!

Snart hej pappa!

Grums - Tisselskog

I början av den här resan var allting lite läskigt och nytt och svårt. Varje uppförsbacke var en utmaning och jag trodde på något sätt att om jag bara klarade mig över den där jobbiga kullen så skulle det gå nedåt resten av dagen. Nu har jag förstått att det kommer fler uppförsbackar, jag har sett en trillion träd, och framförallt har jag insett att jag faktiskt kommer klara av att cykla ner till Ystad. Det känns lite härligt, men tyvärr också lite tråkigt. Det är lite trist att cykla så många timmar varje dag och det är svårt att uppbåda energi nog att ta i när jag vet att det kommer många jobbiga mil till innan jag är framme. Det hjälper massor att folk hejar på, oavsett om det är kommentarer här, mail, på Facebook, sms eller telefonsamtal. Nu ikväll kom jag fram till Ida och hennes familj i Tisselskog, några mil söder om Åmål. Det känns alldeles superbra att få omge sig med så fina människor och dagens tråkiga cykling är nästan glömd. Förutom de där sista två milen, med de där sjuka backarna. De var förjävliga.

Munkfors (typ) - Grums

Bor på Rasta i natt. Det är ett hotell. Man får vita sängkläder, vita handdukar och egen dusch. Det är väldigt dyrt, men jag är helt salig över lyxen så jag bryr mig inte. Jag har suttit och jobbat vid ett skrivbord i ett par timmar nu. Ett skrivbord! Nu ska jag gå till butiken och köpa middag. Den ska jag äta i dubbelsängen medan jag kollar på TV. När jag vaknar i morgon ska jag ta med mig datorn till restaurangen och jobba samtidigt som jag äter frukosten som ingår i priset, och dricka hur mycket kaffe som helst.

För övrigt har Robin agerat hjälte igen. Ena pedalen började gnissla idag och han problemlöste det hela (tror jag i alla fall. Annars tar jag tillbaka detta i morgon) på telefon utan att håna mig för mina okunskaper vad gäller cyklar och kullager och sånt. Robin förtjänar många öl.

Vägen hit förresten. Det blev mycket småvägar idag och de är alltid jobbiga. Jag ska försöka klura ut en väg till i morgon som varken är motorväg eller småväg. Det kommer inte gå så ni kommer få höra mer gnäll i morgon kväll. God natt!

Tack för kaffet

Bodde på Ransbergs Herrgård i natt. Stooooor skillnad mot natten innan. Där fick jag ett rum med egen toalett, dusch vägg i vägg, stort modernt kök och bekväm säng, med riktigt täcke. Och icke att förglömma; allt varmvatten man ville! För mindre pengar än Värnäs Camping.

Det började regna så fort jag satte mig på cykeln (vädergudarna verkar ha övergett mig) och jag kom för ett tag sen fram till Deje för att sätte mig på den lokala pizzerian en stund och jobba eftersom jag inte har haft någon internetmottagning på Ransberg. Jag har passat på att boka rum på Rasta i Grums också. Det är svindyrt, men det enda stället som överhuvudtaget ligger i närheten av resvägen mot Tisselskog och den kommer regna hela dagen idag och inatt så jag vill inte tälta. Jag antar att jag ser ganska miserabel ut när jag sitter här i en timme och oroligt tittar ut på regnet utanför, för en av pizzakillarna spontanbjöd just mig på kaffe. Fatta hur enkelt det är att göra någon glad!

Inget internet (nästan)

Framme i Munkfors typ, bra ställe, uppdaterar mer i morgon.

Transtrand - Stöllet (eller Varning för Varnäs camping)

Idag regnade det precis hela dagen och jag var genomblöt när jag kom fram till nattens sovplats. Jag lyckades få tag på Värnäs Camping i morse för att boka ett rum då jag insett att det skulle regna hela natten. Jag skulle frysa ihjäl i ett tält. I alla fall, efter regn och kyla såg jag fram emot att få komma inomhus och ta en varm dusch. Rummet visade sig vara en liten stuga på 6, 7 kvadrat. Mysigt kan man tycka, men inte den här stugan. Fönstret går inte att öppna och den mögliga gardinen är fastklämd, så den går inte riktigt att dra för fönstret. Det finns ingen värme i stugan så just nu sitter jag med trippla tröjor under en trasig filt och fryser lite. Den trasiga filten förresten, den ska tydligen fungera som täcke (Jag älskar min nya sovsäck). Det hänger en lapp på insidan av dörren där det mycket detaljerat står hur man ska städa rummet efter sig för att slippa straffavgift, bland annat ska man gå bort till andra sidan campingen och hämta en hink med varmvatten och en mopp för att skura golvet innan man åker. Annars blir det straffavgift, aja baja. Servicehusets kök en minut från stugan är så litet att man inte riktigt känner sig bekväm med att stå där samtidigt som någon annan - under tiden jag värmde min fiskgratäng kom ett par och frågade om det var okej om de kom in i köket medan jag var där varefter vi liksom strök oss mot väggarna för att inte gå på varandra. I köket, där micron är ut funktion och luckhandtagen är trasiga. Det är dock viktigt att man diskar efter sig! Bredvid köket finns toaletterna och duschen. Och det är den som får mig att verkligen ogilla det här stället. De TAR BETALT för duschar. 5 kronor för 3 minuter. Jag var tvungen att gå och fråga om det verkligen inte ingick i priset för stugan, men nej, det gjorde det inte. Trots att stugan kostar 260 kronor. Tvåhundrasextio kronor! Det är det dyraste jag har hört talas om under den här resan. Och då ingår inte dusch. Skäms Värnäs camping, skäms.

Malung

Skulle ta en kaffe i Malung men det blev Thailunch istället. Nu orkar jag inte röra mig härifrån. Varför gör jag så här mot mig själv?

Transtrand

Det är första gånger jag är hos Henrik i Transtrand och det är himla trevligt här. Det är verkligen ute på landet. Vi åkte en sväng i trakterna igår kväll och jag fick se hela Sälenområdet sommarstängt. Det var en konstig känsla att se alla pittoreska små torg, butiker och stugor helt folktomma. Backarna såg liksom trasiga ut utan snö och man fick känslan att allt bara hade övergetts plötsligt, med sittliftarna hängande i linorna och alla skyltar hängande utanför stängda restauranger och affärer. Man insåg vilken otroligt stor industri vintersporten är i området och hur många människor som måste jobba med det varje år. Också en häftig känsla att vara så högt upp i bergen. Det var riktigt kallt att gå ur bilen trots att solen inte hade gått ner.

Idag har jag burit ved och hjälpt till att få båten i sjön. Det blir liksom en kul grej att göra sånt när man kommer från stan. Jag har stor respekt för Henriks föräldrar som tar hand om huset resten av året själva, med allt som måste fixas varje dag. Jag tror inte mina ynka vedklabbar räcker resten av året liksom, det krävs nog några hundra lass till för att ha tillräcklig värme i vinter.

I morgon blir det cykling igen. Jag ska till Värnäs camping där jag förhoppningsvis får ett rum så att jag slipper tälta i regnet. Efteråt kanske jag tar väg 62 ner mot Karlstad istället för 45:an mot Grums. Jag bestämmer mig ikväll. Nästa hållpunkt är i alla fall Tisselskog utanför Åmål om några dagar. Där får jag sova hos en föredetta kursare, och jag ser redan mycket fram emot att komma fram till nästa bekanta ansikte!

Mora - Transtrand, eller SÅN JÄVLA TUR

Den här resan har gått osannolikt bra. Dels tack vare alla människor som ställer upp och hjälper till, men även för att jag har haft sån tur.

Som den gången vägarbeten (eller vad det nu var) knäckte mig på väg mot Bollnäs. Sån himla tur att mormor hade cykelhållare till bilen, och sån tur att det var just sträckan till henne som jag inte pallade.

En annan helt sjuk grej är att jag har haft sånt fantastiskt väder hela resan. Oftast sol eller lite moln, ett par gånger lätt sommarregn under några timmar vilket bara varit skönt. När det har regnat i hela landet har det varit uppehåll just precis där jag har cyklat. Förutom sträckan Dådran - Mora då, men det var bara en dag. När det haglade råkade jag vara ledig liksom.

Och idag. Första punkan. Min kompis Henrik som jag skulle sova hos anlände i Mora - där jag startade i dag - vid 18-tiden och blev upphämtad av pappan med bil, så de skulle köra om mig nånstans mot slutet av vägen mot Transtrand. Två mil innan resans mål fick jag punka. Jag hade haft kontakt med Henrik så de visste ungefär var jag var, och jag smsade att jag hade fått punka och att de kunde stanna och säga hej om de ändå körde förbi. När de kom fram till mig en kvart senare hade jag precis hunnit upptäcka att min cykelpump inte fungerade. In med cykeln i bilen och sen hem till Henriks föräldrar för att laga trasig slang (jag äger). Sån sjuk tur att de ändå råkade köra min väg, att de hade en tillräckligt stor bil för att cykeln skulle få plats, att de var så nära, och att det överhuvudtaget hände just denna sträcka!

Här får en midsommarbild på mig från Dådran förresten. Varsågoda!

Lycka

Efter sömnbrist, uppförsbackar, punka, trasig pump och räddningsaktion av värdfamiljen är kaffe och vaniljmunk i köket det bästa i hela världen. Det är fantastiskt hur humöret kan slå om så radikalt varje gång jag ser ett bekant ansikte. Nu är jag bara lycklig.

Ändrade planer (igen)

Jag upptäckte att jag planerat in en 15-milssträcka om några dagar vilket ju låter förjävla jobbigt så jag delade upp den i två. Dessutom kommer min pappa cykla med mig under sträckan Vänersborg - Göteborg, och det verkar mycket trevligare att cykla korta sträckor när man har sällskap så den sträckan har också blivit styckad. Två extra dagar alltså. Jag tog bort en dag från Göteborg en dag från Anne-Sofie i Småland. Planeringen här till höger är uppdaterad.

En hel dag har jag varit cykelledig i Mora nu. Mina ben känns hyfsat oömma, jag har hängt med Rasmus, skrattat, köpt nya lättare skor och ätit glass. Och nu känns det astråkigt att behöva åka härifrån. Det verkar vara så här det är att säga hej då. Jag borde verkligen åka tillbaka till alla fina ställen och underbara människor när jag har mer tid och våldgästa dem under lite längre perioder.

I morgon ska jag alltså från Mora till Transtrand. Det är samma sträcka som Vasaloppet. Fast uppåt. Fy fan.

Hagel

Bästa dagen att inte cykla!

Regn

Jag sitter på Fricks cafe i Rättvik och dricker kaffe väldigt långsamt i nån fåfäng förhoppning om att regnet ska avta under tiden. Enligt Facebook regnar det i hela landet så jag borde inse att det inte är en lokal skur, men jag tänker vänta en halvtimme till ändå. Idag är jag extra tacksam för lånade regntäta väskor och regnjacka. Fantastiska grejer!

Dåligt med uppdateringar

Jag har det alldeles för trevligt här i Dådran så jag har inte velat lägga tid på att skriva på bloggen. Men en snabbuppdatering kommer här: Jag kom igår kväll och fick äta och lyssna på fantastiskt sånguppträdande. Idag har det promenerats (mycket, mycket långsamt), pratats massor, bundits blomsterkransar, ätits ännu mer och skrattats. Jag har kollat på min framtida rutt och insett att den kommer ta en dag längre än planerat. Inte helt klar med nya planen än så jag väntar med att ändra (pappa, jag ringer dig snart, när jag har bestämt hur det blir!). Härlig dag har det varit och nu måste jag sova. Imorgon: Mora!

Bollnäs - Dådran. Typ.

Kom fram till Dådran i Dalarna ikväll och i morgon blir första riktiga, hela, utan-ett-enda-tramptag-vilodag. Jag kommer uppdatera mer i morgon, nu är jag för trött. Men detta är värt att sägas: Jag är inte i Norrland längre. Äntligen!

Hej Dalarna!

Man ser inte det men det står nåt om Dalarnas län. Jag lovar.

Mensvärk

Konstant molande smärta i bäckenområdet döljer muskelsmärta i låren visar det sig. Vilken grej!

Tribute till bra människor

I Luleå sov jag alltså hos Frida. Frida är lillasyster till min kompis i Stockholm. Kompisen i Stockholm har jag egentligen inte haft nån vidare kontakt med på flera år, och Frida har jag träffat kanske tre, fyra gånger när hon hälsat på sin syster för många år sedan. Alltså, hon har träffat mig några få gånger för massa år sedan men erbjuder sig på en gång att bjuda på sovplats när jag cyklar förbi. Det är så fint. Att det dessutom var så jävla roligt att hänga med henne var en oväntad bonus.

När jag efterlyste sovplatser på Facebook var Fredrik en av de första som hörde av sig. Han gick på psykologprogrammet med mig första terminen för fyra år sedan innan han bytte till ett annat universitet. Vi kom bra överens på den tiden men har inte setts sedan dess. Ett par gånger har vi skrivit till varandra på Facebook efter det. Jag fick sova i hans familjs sommarstuga i närheten av Sundsvall. Han, hans pappa och hans mamma hade med intresse följt min väg dit på kartan här på bloggen och har skickat hälsningar efteråt via sms och mail. De gav mig mat, dusch, kaffe, färdkost, säng, egen stuga, glass, och en möjlighet att tvätta mina smutsiga kläder. Jag och Fredrik pratade alldeles för länge på kvällen och innan jag åkte dagen efter, och det var verkligen tråkigt att åka därifrån.

Heja er!

Bjuråker - Bollnäs by car

Idag har jag åkt bil. Men jag ska ta det från början.

Tältmiddag i Bjuråker. Observera hur cykellampan och en hårnål blir en pannlampa. MacGyver liksom.

Igår natt kom jag fram till den stängda campingen i Bjuråker (nära Delsbo). Jag klättrade under bommen och lyckades trixa in cykeln också, slog upp mitt tält på olovlig plats och försökte sova (nej Fredrik, det blir inte varmare om man ligger naken i sovsäcken). Idag vaknade jag klockan tolv av att solen stekte på tältet och klev sen ut för att upptäcka att campingen inte var stängd, utan ödelagd. Jag tvättade min smutssvettiga lekamen i sjön, packade ihop tältet och cyklade 100 meter för att upptäcka den otroligt fina - och öppna - campingen på andra sidan vägen. Där drack jag kaffe och kollade jobb-mailen. Tyvärr har hälften av våra användare drabbats av en bugg under gårdagen och den snabba jobbstunden tog tre timmar. Klockan fyra påbörjade jag den 7 mil långa cyklingen mot mormor i Bollnäs.

Hej sten. Jag hatar dig. Det var allt jag ville säga.
Din Sara

En kilometer efter Delsbo övergick asfalten i småsten. Jag försökte cykla men fick hoppa av och leda cykeln. Efter en kvart kom asfalten tillbaka och jag kunde trampa vidare i ungefär en kilometer. Småsten igen och jag fick leda cykeln. En bil kom åkande mot mig och jag stannade den för att fråga hur mycket såna partier det var framåt vägen. Den snälla Jan, som var på väg hem från midsommarfirandet med sin gamla mamma, visste bara att det fortsatte några kilometer till. Han tyckte jag påminde om hans dotter (Theresa som är i Italien för tillfället) och han skulle inte vilja att hon gick hela den vägen med cykeln så han erbjöd sig att köra mig en bit. Jag tackade ja (tack så mycket Jan!). Efter en stund klev jag ur bilen och fortsatte mot Bollnäs, för att efter några hundra meter återigen hamna på småsten. Jag stretade vidare så, varannan kilometer på cykel och varannan på småsten, släpandes på cykeln. Sen gick jag sönder. Jag hade kommit en mil ungefär på en och en halv timme, det var 6 mil kvar, klockan var runt sex på eftermiddagen, och jag visste inte hur långt vägarbetet skulle fortsätta. Alltså ringde jag mormor och bad om skjuts. Sen ringde jag min lillebror Benjamin och började gråta. Sen ringde min kompis Johanna och jag grät ännu mer. Sen ledde jag cykeln vidare en bit, cyklade en bit, ledde den en bit, och sen var det bara asfalt resten av vägen. Jag var dock löjligt lycklig över att se mormors 22 år gamla Volvo komma mig till mötes. Så glad så att jag... började gråta igen. Nu sitter jag i mormors lägenhet i Bollnäs med magen full av lax och kaffe, kroppen osmutsig och benen vilandes på en pall. Och det känns, just nu, så jävla bra.

Stålmormor

Söderut

I morgon kväll ska jag vara i Bollnäs. Dagens mål är alltså att komma så långt söderut jag orkar, och tälta i natt. Hittills är vägarna jobbiga. Känns som om mina ben liksom tagit slut så att jag knappt klarar minsta uppförsbacke. Men det är ju trevligt att gå ibland också. Heja!

Sundsvall

Pappa ringde min mobilsvarare och  undrade hur det var med mig eftersom jag inte uppdaterat bloggen idag. För att lugna alla - jag har det sjukt trevligt hos min gamla kursare Fredrik. Mycket jobbig väg hit dock, mycket jobbig. Uppdaterar mer nån annan dag!

Ändrade planer

Jag orkar inte mer. Efter 60 mil i Norrländska skogar, på stenig väg med gropar och lera, uppför oräkneliga backar med myggor stora som flugor ätande på mig (på riktigt, jag trodde det satt tio flugor på min arm igår kväll så jag drog med handen för att de skulle flyga iväg och kvar var svart sörja och blod) orkar jag nu inte längre. Inatt tältade jag på en äng i Almsjönäs istället för på campingen i Sandslån, vilket var min egentliga plan (inte den ursprungliga, men den reviderade sedan ett par dagar tillbaka). De senaste två dagarna har bara varit jobbiga och jag har varit gråtfärdig delar av tiden. Det är svårt att cykla med fuktiga ögon. Nu för några timmar sedan kom jag fram till campingen bara för att ladda dator och mobil och samtidigt började det störtregna. Det är 12 mil kvar till nattens sovplats i Sundsvall och jag insåg att jag inte skulle klara det. Alltså vilar jag istället resten av dagen här i ett rum på vandrarhemmet och fortsätter i morgon. Carina och Tomas som har stället är väldigt trevliga och de har bjudit på kaffe. Detta innebär en dags uppskjutning av sovplatserna innan Dalarna och att jag inte kommer fram förrän på midsommardagens eftermiddag till Ediths familj, men så får det vara. Jag har också kollat upp bästa cykelvägen till Borlänge och den går inte förbi Hudik, så jag kanske får rita om den sträckan.

Jag känner mig lite sopig ärligt talat. Det tar så mycket längre tid än jag trodde! Jag förstod inte att det skulle vara så här jobbigt under så himla många timmar varje dag. Planen var att cykla fem, sex timmar varje dag men som det är nu cyklar jag åtta, tio timmar. De värsta vägarna tar ungefär fyra gånger så lång tid att ta sig fram på som de vanliga asfalterade och hur mycket jag än försöker hitta de bästa vägarna genom att jämföra olika kartor hamnar jag ändå på en ödslig skogsväg i skymningsmörker med svetten rinnande i ögonen och oro i magen. Igår kväll åkte en bil förbi mig några gånger på en sån väg. Till slut stannade den och ett något äldre par undrade vad i allsin dar jag gjorde mitt ute i skogen. De tyckte att det var en jättedålig idé att cykla runt där och gav mig sitt nummer så att jag kunde ringa om jag behövde hjälp. De rådde mig också att tälta nära bebyggelse eftersom "det har hänt så mycket tråkigheter häruppe". Kvinnan nämnde nåt om björn och mannen sa åt henne att inte skrämma upp mig. Jag blev rädd, på riktigt.

Jag hoppas på att jag bara behöver vila en dag och att det känns bättre i morgon. Nu bestämmer vi det.

Tacktal

Jag skulle kunna skriva om hur kallt det var i tältet inatt, hur trött jag är, att jag vill hoppa av det här och att jag faktiskt är lite rädd sent på kvällarna ensam i Norrlands skogar, men jag ska istället passa på att tacka alla som hjälper till så att jag kanske kommer kunna genomföra det här.

Tack till mina vänner som uppmuntrat mig att göra detta och som intalat mig att det varit en bra idé.
Tack alla som upplåter sovplats till mig. Utan er skulle jag definitivt inte kunnat göra detta.
Tack AK och AKs mamma för utlåning av cykelväskor och kamera!
Tack alla som hejar, kommenterar och stöttar. Jag behöver er uppmuntran.
Tack till Robin som oväntat erbjöd sig att vara jourhavande cykelsnubbe. Vi känner inte varandra så bra men det hindrade honom inte från att skicka mig sitt nummer och uppmaningen att ringa "när som helst, mitt i natten också" om jag fick problem med nåt.
Tack till Martina, Benjamin och pappa för att ni övertygade mig att jag skulle göra det här.
Tack alla människor jag träffat längs vägen som gett mig vatten, vägbeskrivningar (vissa helt obegriplig) och önskat mig lycka till. Ni läser inte det här, men resan blir mycket roligare tack vare er!

Jag har säkert glömt nån jätteviktig, men då får det bli ett nytt tacktal längre fram.

Tältade inatt!

Måste ladda alla apparater, sen berättar jag mer.

Diagnos tack!

Nån som är läkare eller sjukgymnast eller allmänt bra på kroppsdelar och smärta? Det gör ont på de röda ställena på bilden som föreställer insidan av benet. Det kanske är två helt orelaterade grejer men båda dök upp igår och har blivit värre idag. Låret känns som träningsvärk, fast på ett väldans smalt område. I foten känns det inte som träningsvärk utan mer som en nerv (eller sena eller vad man nu kan ha i kroppen som inte är muskler) som typ gör ont.

Robertsfors - Umeå

Kort cykling, bra väg, men till det viktigaste: Fan vad jag älskar Frida! Så jävla skönt att komma hem till nån man känner, speciellt nån som är så sjukt rolig och bra på alla sätt. Hon gav mig direkt en kopp kaffe som jag fick ta med in i duschen, och spelade skön hiphop som jag hörde med hennes schampo i håret och öronen. Sen tog hon och kompisen Sofie mig till affärerna för att shoppa. Planerna har nämligen ändrats en liten smula. Efter noggrant övervägande har jag bestämt mig för att tälta två nätter. Det är det enda sättet för mig att ta mig till Sundsvall på tre dagar utan att köra E4:an hela vägen. Jag införskaffade alltså ett tält, och en vägkarta. Ett av problemen med att bo i tält är ju att jag inte har nån el, så mina batterier måste räcka längre än tidigare och då måste jag låta bli att kolla på kartan på mobilen hela tiden (kommer också stänga av mobilen på natten så ingen tracking här på bloggen då). Ett annat problem är att jag aldrig har sovit i tält tidigare så Frida lärde mig sätta upp det. Bildbevis nedan.

Brunchstället för dagen.

Hetaste modet i Umeå; keps och solglasögon. Jao.

Wrappsupport jobbar snabbt. Och argt tydligen.

Analog karta! Fett me bra.

Början av tältuppsättning. Jag känner mig kompetent än så länge.

Frida undrar vad man ska ha de fyra snörena till som blev över när tältet var uppe.

Mössa antog jag.

Eller kanske reservproviant.

Jag försöker simulera autentisk nedmontering av tält...

...genom att hålla ner hörnen med fötterna. Jag har ett hysteriskt skrattanfall här.

Slut och lite förvirrad känner jag mig ändå nöjd med arbetet. Jag är typ en äkta campare nu.

Hej Umeå!

Skellefteå - Robertsfors

Det går trögt. Jag tänkte att jag skulle snitta på 15km i timmen men idag cyklade jag 9,4 km och kom fram efter 11 timmar. Inte riktigt enligt beräkningen alltså. Mina ursäkter: körde vilse och kom inte ut ur Skellefteå. Ganska kraftig (hoppas jag verkligen, den kändes så i alla fall) motvind första 2 milen framförallt, men stundvis ytterligare 2 mil. Stannade och jobbade 30 minuter. Stannade och åt lunch och jobbade 30 minuter till. Fastnade två timmar i Burträsk. Körde vilse efter några timmar. Vägen gick uppför ett jävla berg några kilometer, och vägen bestod av jord, lera och lösa stenar (jag HATADE den vägen). Det faktum att min cykel + jag + packning väger över 100kg tillsammans. Saker som inte ursäktar: jag är frisk och min cykel är hel. Det känns ganska deppigt att jag är så långsam helt enkelt.

Hus i centrala Skellefteå. Jag antar att det är där de fattiga bor.

Norrlänningar älskar tydligen maskrosor. Så här ser det ut överallt på vägarna. Gör det det på landet längre söderut också? Vad har man maskrosor till?

Tagen i farten och blev bättre än någon av mina andra bilder.

Burträsk fortfarande...

Fan fan fan jag har fastnat i Burträsk. Satte mig ner med datorn och nu orkar jag inte resa på mig igen. Just nu har jag ingen möjlighet till det, men vad säger cykelexperterna om power naps rent generellt? AIDS eller dejt?

Burträsk

Det här går inte någonstans i hela Stockholm, men i Burträsk kan man få mjukglass med noisettesås OCH nötkross. Jag ska alltså flytta till Burträsk.

Piteå - Skellefteå

Är tyvärr alldeles för trött för att orka skriva allt så ni får lägga ihop meningarna själva. Trevlig väg, motvind, mycket backar, sjukt jobbigt, försenad start, astrevliga värdar för natten (Viktoria och Mats), jättemycket middag, glad men trött, betonar igen: sjukt jobbigt.

Värd att nämnas är dock den mycket trevliga macksnubben som höll mig sällskap i två timmar medan min dator försökte installerade uppdateringarna i morse. Han bjöd på kaffe, godis, underhållning, el och en penna.

Glömde fråga vad han hette. Han var grym.

Och så två random Norrlandsbilder:

Fan vad jag är dålig på att ta kort.

Och dagens lunch intogs här: