Mindre än två veckor kvar nu. Allt är klart, väskorna är packade och cykeln är oljad. Nä, skoja bara. Inget är klart, väskorna är inte inhandlade än och jag har ingen aning om hur min cykel bör oljas. Om jag känner mig själv rätt kommer jag några dagar innan jag drar inse att jag har 1000 saker att ordna, få panik, ångra både resan och bristen på framförhållning, gråta lite och sen kommer allt att lösa sig. Det brukar göra det. Det måste göra det.
Cykeln har jag i alla fall, sen en månad tillbaka. Den är snabb och cool och jag är lite rädd för den. Att cykla min gamla cykel var som att dricka en stor stark på stamhaket. Att ta sig fram på den här är som att gå på klubb i ett konstgalleri där alla servitörer pratar bara franska och det endast serveras IPA-öl. Jag är rädd. Och har ont i rumpan.
