Lund - Ystad

Så nu har jag alltså nått mitt mål: Ystad. Det känns ganska stort faktiskt. Lite av ett antiklimax är det ju att jag måste cykla vidare redan i morgon men resten av resan är mer en transportsträcka och räknas alltså inte lika mycket. Jag hoppas det gör att det känns mindre stressigt. Den känslan har jag aldrig riktigt lyckats komma ifrån; stressen över att komma fram snabbt, att inte komma försent till nattens värd, att inte ha marginaler nog att lösa problem som kan uppstå, att inte ge upp. Hela tiden en slags oro över att inte klara det, trots att jag ju förstått för länge sen att jag skulle klara det. Jag känner igen det från massa andra situationer i vardagen, en konstant liten oro för att något kommer gå fel och att jag inte ska klara saker. Trots att det alltid, alltid, löser sig i slutändan ändå. Ofta för att den där saken som man var rädd för inte var så farlig och egentligen inte var något att vara rädd för alls, och ofta för att jag faktiskt klarar vad det nu är jag ska klara. Den där oron måste jag försöka lära mig att hantera på ett mer konstruktivt sätt tror jag. Det blev lite zen av det här till slut alltså.

Ystad förresten: fin stad, fantastiska vänner, god middag, skön säng. Och det bästa av allt: att sitta och blunda i solen bak på Wrestlarns moppe medan han körde genom Ystad.