Bjuråker - Bollnäs by car

Idag har jag åkt bil. Men jag ska ta det från början.

Tältmiddag i Bjuråker. Observera hur cykellampan och en hårnål blir en pannlampa. MacGyver liksom.

Igår natt kom jag fram till den stängda campingen i Bjuråker (nära Delsbo). Jag klättrade under bommen och lyckades trixa in cykeln också, slog upp mitt tält på olovlig plats och försökte sova (nej Fredrik, det blir inte varmare om man ligger naken i sovsäcken). Idag vaknade jag klockan tolv av att solen stekte på tältet och klev sen ut för att upptäcka att campingen inte var stängd, utan ödelagd. Jag tvättade min smutssvettiga lekamen i sjön, packade ihop tältet och cyklade 100 meter för att upptäcka den otroligt fina - och öppna - campingen på andra sidan vägen. Där drack jag kaffe och kollade jobb-mailen. Tyvärr har hälften av våra användare drabbats av en bugg under gårdagen och den snabba jobbstunden tog tre timmar. Klockan fyra påbörjade jag den 7 mil långa cyklingen mot mormor i Bollnäs.

Hej sten. Jag hatar dig. Det var allt jag ville säga.
Din Sara

En kilometer efter Delsbo övergick asfalten i småsten. Jag försökte cykla men fick hoppa av och leda cykeln. Efter en kvart kom asfalten tillbaka och jag kunde trampa vidare i ungefär en kilometer. Småsten igen och jag fick leda cykeln. En bil kom åkande mot mig och jag stannade den för att fråga hur mycket såna partier det var framåt vägen. Den snälla Jan, som var på väg hem från midsommarfirandet med sin gamla mamma, visste bara att det fortsatte några kilometer till. Han tyckte jag påminde om hans dotter (Theresa som är i Italien för tillfället) och han skulle inte vilja att hon gick hela den vägen med cykeln så han erbjöd sig att köra mig en bit. Jag tackade ja (tack så mycket Jan!). Efter en stund klev jag ur bilen och fortsatte mot Bollnäs, för att efter några hundra meter återigen hamna på småsten. Jag stretade vidare så, varannan kilometer på cykel och varannan på småsten, släpandes på cykeln. Sen gick jag sönder. Jag hade kommit en mil ungefär på en och en halv timme, det var 6 mil kvar, klockan var runt sex på eftermiddagen, och jag visste inte hur långt vägarbetet skulle fortsätta. Alltså ringde jag mormor och bad om skjuts. Sen ringde jag min lillebror Benjamin och började gråta. Sen ringde min kompis Johanna och jag grät ännu mer. Sen ledde jag cykeln vidare en bit, cyklade en bit, ledde den en bit, och sen var det bara asfalt resten av vägen. Jag var dock löjligt lycklig över att se mormors 22 år gamla Volvo komma mig till mötes. Så glad så att jag... började gråta igen. Nu sitter jag i mormors lägenhet i Bollnäs med magen full av lax och kaffe, kroppen osmutsig och benen vilandes på en pall. Och det känns, just nu, så jävla bra.

Stålmormor