Grums - Tisselskog

I början av den här resan var allting lite läskigt och nytt och svårt. Varje uppförsbacke var en utmaning och jag trodde på något sätt att om jag bara klarade mig över den där jobbiga kullen så skulle det gå nedåt resten av dagen. Nu har jag förstått att det kommer fler uppförsbackar, jag har sett en trillion träd, och framförallt har jag insett att jag faktiskt kommer klara av att cykla ner till Ystad. Det känns lite härligt, men tyvärr också lite tråkigt. Det är lite trist att cykla så många timmar varje dag och det är svårt att uppbåda energi nog att ta i när jag vet att det kommer många jobbiga mil till innan jag är framme. Det hjälper massor att folk hejar på, oavsett om det är kommentarer här, mail, på Facebook, sms eller telefonsamtal. Nu ikväll kom jag fram till Ida och hennes familj i Tisselskog, några mil söder om Åmål. Det känns alldeles superbra att få omge sig med så fina människor och dagens tråkiga cykling är nästan glömd. Förutom de där sista två milen, med de där sjuka backarna. De var förjävliga.