Jag orkar inte mer. Efter 60 mil i Norrländska skogar, på stenig väg med gropar och lera, uppför oräkneliga backar med myggor stora som flugor ätande på mig (på riktigt, jag trodde det satt tio flugor på min arm igår kväll så jag drog med handen för att de skulle flyga iväg och kvar var svart sörja och blod) orkar jag nu inte längre. Inatt tältade jag på en äng i Almsjönäs istället för på campingen i Sandslån, vilket var min egentliga plan (inte den ursprungliga, men den reviderade sedan ett par dagar tillbaka). De senaste två dagarna har bara varit jobbiga och jag har varit gråtfärdig delar av tiden. Det är svårt att cykla med fuktiga ögon. Nu för några timmar sedan kom jag fram till campingen bara för att ladda dator och mobil och samtidigt började det störtregna. Det är 12 mil kvar till nattens sovplats i Sundsvall och jag insåg att jag inte skulle klara det. Alltså vilar jag istället resten av dagen här i ett rum på vandrarhemmet och fortsätter i morgon. Carina och Tomas som har stället är väldigt trevliga och de har bjudit på kaffe. Detta innebär en dags uppskjutning av sovplatserna innan Dalarna och att jag inte kommer fram förrän på midsommardagens eftermiddag till Ediths familj, men så får det vara. Jag har också kollat upp bästa cykelvägen till Borlänge och den går inte förbi Hudik, så jag kanske får rita om den sträckan.
Jag känner mig lite sopig ärligt talat. Det tar så mycket längre tid än jag trodde! Jag förstod inte att det skulle vara så här jobbigt under så himla många timmar varje dag. Planen var att cykla fem, sex timmar varje dag men som det är nu cyklar jag åtta, tio timmar. De värsta vägarna tar ungefär fyra gånger så lång tid att ta sig fram på som de vanliga asfalterade och hur mycket jag än försöker hitta de bästa vägarna genom att jämföra olika kartor hamnar jag ändå på en ödslig skogsväg i skymningsmörker med svetten rinnande i ögonen och oro i magen. Igår kväll åkte en bil förbi mig några gånger på en sån väg. Till slut stannade den och ett något äldre par undrade vad i allsin dar jag gjorde mitt ute i skogen. De tyckte att det var en jättedålig idé att cykla runt där och gav mig sitt nummer så att jag kunde ringa om jag behövde hjälp. De rådde mig också att tälta nära bebyggelse eftersom "det har hänt så mycket tråkigheter häruppe". Kvinnan nämnde nåt om björn och mannen sa åt henne att inte skrämma upp mig. Jag blev rädd, på riktigt.
Jag hoppas på att jag bara behöver vila en dag och att det känns bättre i morgon. Nu bestämmer vi det.
Kämpa på!!! Om några dagar är du hos Edith och kan vila ett par dagar. Jag tror det var ett jättebra beslut att stanna på vandrarhemmet i natt. Ta det lugnt, surfa, kolla film, eller nåt, och njut av att inte cykla. Jag skulle aldrig vågat tälta själv på någon äng... modigt!
SvaraRaderaSickan, allas vår hjälte! Du som gör knäppa, astuffa saker som vi andra bara drömmer om. Hang in there! Jag tror för övrigt inte att du kommer träffa någon björn. Och även om du skulle träffa en (vilket vore ascoolt och då hoppas jag att du får bild på den) så är de nog bara skygga och ofarliga.
SvaraRaderaJag tycker att du är astuff och modig som överhuvudtaget ger dig i kast med det här äventyret. Så oavsett om du fortsätter eller inte så är du min idol. Puss på dig min modiga vän!
SvaraRaderaDu är fenomenal, Sara. Du är värd varenda dags vila du tar. Fan, har man cyklat från Luleå till... någonstans egentligen, är man by default jävligt cool, och ju längre från Luleå man cyklat desto coolare är man. Instämmer med Em; oavsett vad du bestämmer dig för så har jag mer respekt för dig än någon annan cyklist jag känner. Jag tjoar och tjimmar uppmuntrande här borta, och hurrar för dig!
SvaraRaderaSara, jag har missat att du kom iväg! Så går det när man inte kollar sin facebook. Du är så cool som gör det! Och du är verkligen inte sopig. Som jämförelse kan jag berätta att jag är helt knäckt för att det enda jag gör på jobbet är att gå fram och tillbaka i en lång korridor hundratals gånger. Det tycker jag är jobbigt. Olika det där vad man orkar med.
SvaraRaderaSara! Heja heja! Du är så himla fantastisk!
SvaraRaderaOm det tar någon dag extra så gör det ju verkligen ingenting, bara du mår någorlunda bra och är lite lite glad. Det ska bli så roligt när du kommer hit! Vi längtar alla och kommer göra vårt bästa för att skämma bort dig. Hela familjen är väldigt engagerad. Men föräldrarna var lite bekymrade över grusvägen den sista biten, och vill gärna komma och hämta dig någonstans...
Midsommardagens eftermiddag är perfekt tajming, för då kommer du lagom att hjälpa resa stången. Klockan tre brukar det vara. Och blir du lite senare så slipper du ju allt trams! Också perfekt.
Heja heja! Imorgon känns allt bättre. Och solen skiner säkert! Kram!
Fan asså, ni är så jävla bra. Idag skiner solen igen och jag är en liten smula mindre trött än igår och känner mig inte lika allmänt miserabel. Nu: 12 mil till Sundsvall!
SvaraRaderaÅh Sara! Vad du ar duktig! Att du orkar! Jag beundrar dig, och jag vet att du kommer att vara jätteglad att du har gjort det efteråt! Kram fran Bettina
SvaraRadera