Snart är sagan slut

I morgon åker jag till min allra sista destination på den här resan, ett hus nära Lammhult, cirka 9 mil från där jag är nu. På fredag kommer mina syskon och ett par vänner för att spendera helgen där innan hemfärd i bil till Stockholm. Jag ser oerhört mycket fram emot att träffa dem. Morgondagens cykling blir kort, bara knappt 5 mil. Anne-Sofie ska åt samma håll till en affär och ger mig skjuts halva vägen till huset vilket faktiskt inte alls känns som ett problem. Prestigen och kämpaglöden stannade i Ystad.

Jag både fasar och längtar efter att komma tillbaka till Stockholm och vardagen. Den här resan har varit en av de bästa sakerna jag någonsin har gjort och jag är lite rädd för att glömma allt jag varit med om när jag kommer hem. Jag har varit glad, ledsen, rädd, tacksam, lycklig, orolig, stressad, trygg, ensam och älskad och jag har skrattat hejdlöst, gråtit och behövt stå ut med att vara rejält uttråkad. Jag har verkligen njutit av alla de här sakerna som har känts så starkt och jag tror att jag kommer komma tillbaka till apatin och det förutsägbara i Stockholm ganska fort. Samtidigt saknar jag mitt kvarter, alla vänner, gatlyktor, kvällsöppna butiker, min familj, obegränsat varmvatten, min sköna säng, bra internetuppkoppling, att laga min egen mat och framförallt att ha tillgång till kaffe nästan hela tiden (ledsen familj och vänner, kaffet vinner över er).

Redan efter någon dag på den här resan började jag tänka på saker jag skulle ha gjort annorlunda om jag visste bättre från början. Det blev fler och fler saker under dagarna; som att ha med sig ett tält, att planera kortare dagsetapper, inte cykla utan köra moppe, att planera in längre stopp på de ställen där jag har vänner, såna saker. I Sundsvall myntades "version 2.0" som namn på den hypotetiska nästa resan där saker skulle vara bättre, smidigare, roligare och smartare. Version 2.0 tycks nu inte lika hypotetisk som den gjorde då. Jag vill verkligen, verkligen göra något liknande igen. Jag vet inte om det blir på cykel, moped, inlines eller motorcykel. Jag vet inte om det blir genom Sverige eller Europa och om jag gör det ensam eller med sällskap. Jag hoppas bara att jag inte glömmer hur fantastiskt det här har varit för då blir det nog aldrig av. Påminn mig gärna om ett halvår. Be mig läsa bloggen igen. Ni som träffat mig längs vägen, hör av er och säg åt mig att börja planera nästa resa så att jag får träffa er igen.