Sitter på pendeln mot Arlanda. Känner mig förväntansfull men oväntat ynklig. De senaste två dagarna har jag fått ordentlig resfeber och inte velat lämna alla jag tycker om här i Stockholm. Lyckligtvis fick jag träffa båda syskonen igår kväll, Martina kom hem från San Francisco precis i tid för att hinna med en middag med mig och Benjamin. Nu på morgonen höll min vän Ralle mig sällskap på väg till Södra station. Det har varit skönt att inte vara ensam.
Jag tror den här klumpen i magen släpper snart. Ser ju faktiskt fram emot det här också. Frida, snart är jag hemma hos dig i Umeå!
Hurra för dig! Så sjukt modigt och coolt att du cyklar genom hela (typ) landet. Förmodligen mer än vad många cyklar i hela sina liv.
SvaraRaderaÄsch då!
RaderaVar bara lugn, jag ska ge dig en så bra start på resan som möjligt!
SvaraRaderaVerkligen! Hittills: grymt!
RaderaBästa hänget igår! Jag ser så mycket fram emot dagliga bloggposter. Och jag känner igen resfebern. Men så fort man börjar så glömmer man den. Hoppas du får en bra första natt! Kram från storasyster.
SvaraRaderaSkulle känns bättre om inte kvällens konversation enbart kretsat kring allt en kan vara rädd för. Vi har avhandlat björn, älg, bromsar, mal, mördare, spöken, monster i allmänhet, den där tjejen som klättrar ut från TV:n i The Ring, Weeping Angels från Dr Who, kalla händer som tar tag i ens ben, omgivning som ändrat utseende när man tittar bakåt a la Blair Witch Project, varg, vildsvin och telefoner som byter ringsignal av sig själva. Känns bra det här, verkligen.
Radera