Det snopna slutet

De storslagna planerna på en bättre resa än förra året. Jag skulle ta mig fram fortare, hinna umgås längre med dem jag tycker om längs vägen. Det skulle vara lättare. Så, vad var det som hände egentligen?

Det finns inget enkelt svar på varför det inte gick. Jag vill så klart gärna skylla på något och jag skulle kunna hävda att det var för mycket problem med cykeln (förutom ventilstrulet fick jag väldigt otrevliga skavsår) eller att det var för dåligt väder. Jag skulle kunna säga att jag hade motvind hela vägen och att min astma var värre än vanligt på grund av pollenexplotionen i år så att jag därför inte orkade. Det hade nog en del med saken att göra men egentligen är det inte alls tillräcklig förklaring. Det handlade nog också om bristande motivation. Saknad. En relation som sprack. När det nästan bara var jobbigt undrade jag till slut för vem jag egentligen cyklade.

En vän påminde mig om vad jag svarat när han frågade förra året varför jag cyklade genom Sverige. Jag hade sagt att jag inte kom på någon tillräckligt bra anledning att inte göra det. Det här året hittade jag väl inte tillräckligt bra anledningar att fortsätta helt enkelt.

Ps. Sen var det ju det här med att cykeln blev stulen i natt. Hade trots allt tankar på att kanske cykla vidare om några dagar eller nästa vecka och kanske lägga om rutten något eller i alla fall inte sluta helt. Nu tog någon det beslutet åt mig i stället.