Hej Dalarna!

Man ser inte det men det står nåt om Dalarnas län. Jag lovar.

Mensvärk

Konstant molande smärta i bäckenområdet döljer muskelsmärta i låren visar det sig. Vilken grej!

Tribute till bra människor

I Luleå sov jag alltså hos Frida. Frida är lillasyster till min kompis i Stockholm. Kompisen i Stockholm har jag egentligen inte haft nån vidare kontakt med på flera år, och Frida har jag träffat kanske tre, fyra gånger när hon hälsat på sin syster för många år sedan. Alltså, hon har träffat mig några få gånger för massa år sedan men erbjuder sig på en gång att bjuda på sovplats när jag cyklar förbi. Det är så fint. Att det dessutom var så jävla roligt att hänga med henne var en oväntad bonus.

När jag efterlyste sovplatser på Facebook var Fredrik en av de första som hörde av sig. Han gick på psykologprogrammet med mig första terminen för fyra år sedan innan han bytte till ett annat universitet. Vi kom bra överens på den tiden men har inte setts sedan dess. Ett par gånger har vi skrivit till varandra på Facebook efter det. Jag fick sova i hans familjs sommarstuga i närheten av Sundsvall. Han, hans pappa och hans mamma hade med intresse följt min väg dit på kartan här på bloggen och har skickat hälsningar efteråt via sms och mail. De gav mig mat, dusch, kaffe, färdkost, säng, egen stuga, glass, och en möjlighet att tvätta mina smutsiga kläder. Jag och Fredrik pratade alldeles för länge på kvällen och innan jag åkte dagen efter, och det var verkligen tråkigt att åka därifrån.

Heja er!

Bjuråker - Bollnäs by car

Idag har jag åkt bil. Men jag ska ta det från början.

Tältmiddag i Bjuråker. Observera hur cykellampan och en hårnål blir en pannlampa. MacGyver liksom.

Igår natt kom jag fram till den stängda campingen i Bjuråker (nära Delsbo). Jag klättrade under bommen och lyckades trixa in cykeln också, slog upp mitt tält på olovlig plats och försökte sova (nej Fredrik, det blir inte varmare om man ligger naken i sovsäcken). Idag vaknade jag klockan tolv av att solen stekte på tältet och klev sen ut för att upptäcka att campingen inte var stängd, utan ödelagd. Jag tvättade min smutssvettiga lekamen i sjön, packade ihop tältet och cyklade 100 meter för att upptäcka den otroligt fina - och öppna - campingen på andra sidan vägen. Där drack jag kaffe och kollade jobb-mailen. Tyvärr har hälften av våra användare drabbats av en bugg under gårdagen och den snabba jobbstunden tog tre timmar. Klockan fyra påbörjade jag den 7 mil långa cyklingen mot mormor i Bollnäs.

Hej sten. Jag hatar dig. Det var allt jag ville säga.
Din Sara

En kilometer efter Delsbo övergick asfalten i småsten. Jag försökte cykla men fick hoppa av och leda cykeln. Efter en kvart kom asfalten tillbaka och jag kunde trampa vidare i ungefär en kilometer. Småsten igen och jag fick leda cykeln. En bil kom åkande mot mig och jag stannade den för att fråga hur mycket såna partier det var framåt vägen. Den snälla Jan, som var på väg hem från midsommarfirandet med sin gamla mamma, visste bara att det fortsatte några kilometer till. Han tyckte jag påminde om hans dotter (Theresa som är i Italien för tillfället) och han skulle inte vilja att hon gick hela den vägen med cykeln så han erbjöd sig att köra mig en bit. Jag tackade ja (tack så mycket Jan!). Efter en stund klev jag ur bilen och fortsatte mot Bollnäs, för att efter några hundra meter återigen hamna på småsten. Jag stretade vidare så, varannan kilometer på cykel och varannan på småsten, släpandes på cykeln. Sen gick jag sönder. Jag hade kommit en mil ungefär på en och en halv timme, det var 6 mil kvar, klockan var runt sex på eftermiddagen, och jag visste inte hur långt vägarbetet skulle fortsätta. Alltså ringde jag mormor och bad om skjuts. Sen ringde jag min lillebror Benjamin och började gråta. Sen ringde min kompis Johanna och jag grät ännu mer. Sen ledde jag cykeln vidare en bit, cyklade en bit, ledde den en bit, och sen var det bara asfalt resten av vägen. Jag var dock löjligt lycklig över att se mormors 22 år gamla Volvo komma mig till mötes. Så glad så att jag... började gråta igen. Nu sitter jag i mormors lägenhet i Bollnäs med magen full av lax och kaffe, kroppen osmutsig och benen vilandes på en pall. Och det känns, just nu, så jävla bra.

Stålmormor

Söderut

I morgon kväll ska jag vara i Bollnäs. Dagens mål är alltså att komma så långt söderut jag orkar, och tälta i natt. Hittills är vägarna jobbiga. Känns som om mina ben liksom tagit slut så att jag knappt klarar minsta uppförsbacke. Men det är ju trevligt att gå ibland också. Heja!

Sundsvall

Pappa ringde min mobilsvarare och  undrade hur det var med mig eftersom jag inte uppdaterat bloggen idag. För att lugna alla - jag har det sjukt trevligt hos min gamla kursare Fredrik. Mycket jobbig väg hit dock, mycket jobbig. Uppdaterar mer nån annan dag!

Ändrade planer

Jag orkar inte mer. Efter 60 mil i Norrländska skogar, på stenig väg med gropar och lera, uppför oräkneliga backar med myggor stora som flugor ätande på mig (på riktigt, jag trodde det satt tio flugor på min arm igår kväll så jag drog med handen för att de skulle flyga iväg och kvar var svart sörja och blod) orkar jag nu inte längre. Inatt tältade jag på en äng i Almsjönäs istället för på campingen i Sandslån, vilket var min egentliga plan (inte den ursprungliga, men den reviderade sedan ett par dagar tillbaka). De senaste två dagarna har bara varit jobbiga och jag har varit gråtfärdig delar av tiden. Det är svårt att cykla med fuktiga ögon. Nu för några timmar sedan kom jag fram till campingen bara för att ladda dator och mobil och samtidigt började det störtregna. Det är 12 mil kvar till nattens sovplats i Sundsvall och jag insåg att jag inte skulle klara det. Alltså vilar jag istället resten av dagen här i ett rum på vandrarhemmet och fortsätter i morgon. Carina och Tomas som har stället är väldigt trevliga och de har bjudit på kaffe. Detta innebär en dags uppskjutning av sovplatserna innan Dalarna och att jag inte kommer fram förrän på midsommardagens eftermiddag till Ediths familj, men så får det vara. Jag har också kollat upp bästa cykelvägen till Borlänge och den går inte förbi Hudik, så jag kanske får rita om den sträckan.

Jag känner mig lite sopig ärligt talat. Det tar så mycket längre tid än jag trodde! Jag förstod inte att det skulle vara så här jobbigt under så himla många timmar varje dag. Planen var att cykla fem, sex timmar varje dag men som det är nu cyklar jag åtta, tio timmar. De värsta vägarna tar ungefär fyra gånger så lång tid att ta sig fram på som de vanliga asfalterade och hur mycket jag än försöker hitta de bästa vägarna genom att jämföra olika kartor hamnar jag ändå på en ödslig skogsväg i skymningsmörker med svetten rinnande i ögonen och oro i magen. Igår kväll åkte en bil förbi mig några gånger på en sån väg. Till slut stannade den och ett något äldre par undrade vad i allsin dar jag gjorde mitt ute i skogen. De tyckte att det var en jättedålig idé att cykla runt där och gav mig sitt nummer så att jag kunde ringa om jag behövde hjälp. De rådde mig också att tälta nära bebyggelse eftersom "det har hänt så mycket tråkigheter häruppe". Kvinnan nämnde nåt om björn och mannen sa åt henne att inte skrämma upp mig. Jag blev rädd, på riktigt.

Jag hoppas på att jag bara behöver vila en dag och att det känns bättre i morgon. Nu bestämmer vi det.

Tacktal

Jag skulle kunna skriva om hur kallt det var i tältet inatt, hur trött jag är, att jag vill hoppa av det här och att jag faktiskt är lite rädd sent på kvällarna ensam i Norrlands skogar, men jag ska istället passa på att tacka alla som hjälper till så att jag kanske kommer kunna genomföra det här.

Tack till mina vänner som uppmuntrat mig att göra detta och som intalat mig att det varit en bra idé.
Tack alla som upplåter sovplats till mig. Utan er skulle jag definitivt inte kunnat göra detta.
Tack AK och AKs mamma för utlåning av cykelväskor och kamera!
Tack alla som hejar, kommenterar och stöttar. Jag behöver er uppmuntran.
Tack till Robin som oväntat erbjöd sig att vara jourhavande cykelsnubbe. Vi känner inte varandra så bra men det hindrade honom inte från att skicka mig sitt nummer och uppmaningen att ringa "när som helst, mitt i natten också" om jag fick problem med nåt.
Tack till Martina, Benjamin och pappa för att ni övertygade mig att jag skulle göra det här.
Tack alla människor jag träffat längs vägen som gett mig vatten, vägbeskrivningar (vissa helt obegriplig) och önskat mig lycka till. Ni läser inte det här, men resan blir mycket roligare tack vare er!

Jag har säkert glömt nån jätteviktig, men då får det bli ett nytt tacktal längre fram.

Tältade inatt!

Måste ladda alla apparater, sen berättar jag mer.

Diagnos tack!

Nån som är läkare eller sjukgymnast eller allmänt bra på kroppsdelar och smärta? Det gör ont på de röda ställena på bilden som föreställer insidan av benet. Det kanske är två helt orelaterade grejer men båda dök upp igår och har blivit värre idag. Låret känns som träningsvärk, fast på ett väldans smalt område. I foten känns det inte som träningsvärk utan mer som en nerv (eller sena eller vad man nu kan ha i kroppen som inte är muskler) som typ gör ont.